Stallfri dag

När man har en stallfri dag, och bara ska åka förbi och ta in hästen:

IMG_5436 IMG_5437

och så kan man mocka hagen och dra av snön från eltrådarna. Samt prata strunt med alla sina trevliga stallkompisar. Och vips, 2 timmar senare så är man hemma igen!

Tips: ridvantar duger inte för att hålla fingrarna varma när det är -12. Inte alls faktiskt! Man kan tycka att man borde vetat de när man bott i Norrland hela sitt liv, men tydligen inte.

Min häst!

Min häst heter Tecuila och är född 1999. Hon har haft samma ägare de senaste 14 åren. De har tillsammans tävlat dressyr upp till Msv B med mycket fina resultat. De senaste åren har de mest lufsat i skogen.

Bilden har jag snott från annonsen

Bilden har jag snott från annonsen

Tecuila är otroligt snäll och lättsam i all hantering. Till en början var hon lite avvaktande, men nu spetsar hon öronen när jag kommer till stallet och börjar prata med henne, och hon vill gärna krypa upp i famnen och gosa.

Första ridpasset var inte alls bra. Tecuila kunde knappt skritta, trav och galopp kändes som det gick i racerfart och vi hade definitivt inte koll på bromsen. Jag var spänd och den stackars hästen förstod inte alls vad jag ville. Jag kände mig något missmodig, och funderade på om jag hade tagit mig vatten över huvudet när jag köpte den här hästen.

Men hjälpen fanns som tur var på nära håll! Emily släppte allt hon hade för händerna, och kom med mig till stallet redan nästa dag. Så började vi om från början. Emily red först, och sen satt jag upp. Och tillsammans hittade vi igen den hästen vi hade provridit!

img_5354

Emily har fortsatt att hjälpa oss en del, både i ridningen och som instruktör. Jag har fortfarande ganska svårt att galoppera pga min muskelskada, så det är bra att få hjälp med det. Tecuila är pigg, pigg, pigg, men jag känner mig väldigt trygg på henne ändå. Hon är inte rädd för omgivningen, hon är inte någon som hoppar åt sidan, bockar eller reser sig. Hon sticker inte, utan hon ligger bara på lite för mycket framåt.

Vi jobbar mycket i skritt. Skänkelvikningar, skolor, raka och böjda spår. Många övergångar mellan skritt och trav. Försöker hitta en trevlig form, och jag försöker hitta sitsen. Korta stunder glimtar det till, och under några sekunder kan det kännas fantastiskt. Sen tappar vi bort varandra igen och får börja om. Tecuila är svag, men har en otrolig arbetsvilja. Hennes energi är ju egentligen jättehärlig, men jag måste lära mig att kontrollera den. Det går bättre och bättre för varje gång jag rider henne.

Vår plan är att lära känna varandra och ha roligt tillsammans. Vi ska träna dressyr och vi ska rida ut i skogen. Så småningom hoppas jag att vi kan tävla lätta klasser, hemma och på klubbar i närheten. Trots att Tecuila är ganska gammal så känns hon pigg och fräsch, och vi kan förhoppningsvis ha flera bra år framför oss!

img_5390

Om hur jag blev med häst igen

Planen var ju egentligen att vara utan häst i vinter. Börja leta lite framåt våren, och ta hem en ny kompis lagom till vår- eller sommarvärmen kom. Men även om man inte letar häst så måste man ju ändå ha lite koll på hästnet, så man måste ju titta in där en sväng varje kväll. Och plötsligt så fanns annonsen där: ”Livsglad läromästare dressyr”.

983089

Hästen fanns i Timrå, och provridning planerades. Men så skadade jag benet, och det blev helt omöjligt att både sitta i bilen och prova rida hästar under ganska många veckor. Men i mitten av december blev det av! Emily jobbade i Härnösand, och jag tog tåget dit och mötte henne när hon jobbat klart, och så åkte vi till Timrå Hästsportförening och mötte upp säljaren och hästen. Jag visste rätt mycket om hästen redan innan, för jag hade bollat ganska mycket funderingar med säljaren.

Först red säljaren, sen red Emily en sväng. Hästen var pigg och alert, men snäll. Otränad och oriden, men inte fullt så oriden som vi befarat, så kunde ändå visa upp vad hon kunde. Till sist provred jag en liten stund. Hästen kändes mjuk och trevlig. Skritt och trav gick ganska hyfsat, liksom höger galopp. I vänster galopp sa benet upp sig totalt, så det var bara att glömma.

Både jag och Emily gick ut från ridhuset med ett fånigt leende på läpparna. Det här var min häst!

Den 28:e december, på väg hem från julfirande i Västerås, stannade vi till i Timrå och hämtade upp henne. Min första alldeles egna häst!

img_5402

Årets musikupplevelser

I år har jag varit på fler konserter än någonsin tror jag.

Jag och Emily såg Melissa Horn. En artist som jag har lyssnat litegrann på, men inte så mycket. Konserten var stämningsfull och vacker, det blev en jättemysig kväll.

220px-melissa_horn-2

Både jag och Tomas har drömt om att se Bruce Springsteen i många år. I somras var det äntligen dags! Konserten var 3,5 timme lång, och ändå var inte ens jag less när det var slut. Helt fantastisk konsert!

IMG_4001

Sveriges bästa rockband, Kent, gjorde en avskedsturné, och jag och tjejerna åkte till Ö-vik för att se dem. Det är tredje gången jag ser Kent, och jag ångrar att jag inte varit på ännu fler konserter. Även denna konsert var suverän, men första gången jag såg Kent, för kanske 10 år sedan, var ännu bättre.

img_5219

Musikåret avslutades med att jag och Ida såg lillebror Ken uppträda i Ersbodakyrkan. Det var ett ganska avskalat arrangemang, bara Ken, en tjej som sjöng, ett piano och en cello. Och tillsammans så blev det årets mest emotionella musikupplevelse! Vi hann byta några snabba ord med Ken efteråt, och Ida passade på att äta lunch med honom dagen efter, innan han åkte vidare.

img_5345

Totalt sett ett år fullt av bra musik. Jag hoppas att 2017 tänker bjuda på ännu fler konserter!

Mitt 2016

Året 2016 gick i ohälsans tecken. Sjukdom och tuffa behandlingar gjorde slut på kroppen, och från att kunna jogga 5 km så blev minsta promenad till en tuff utmaning. Vikterna på gymmet blev lättare och lättare, och delar av kroppen fick inte träna alls. Någon gång under sommaren vände det och kroppen kunde börja byggas upp långsamt igen.

Både blodomloppet och tjejmilen genomfördes. Tiderna var såklart inte särskilt bra, då jag var tvungen att gå flera gånger under båda loppen. Men målet för den här gången var bara att genomföra det, utan krav. Även styrketräningen gick framåt, och vikterna kunde ökas igen.

På hästfronten blev det stora förändringar. Frodo visade sig ha en fraktur i sitt bakknä, och rehabiliteringen hjälpte inte alls och han fick somna in. Linghon såldes, eftersom hon var för orutinerad för mig och tjejerna inte längre ville ha häst på heltid. Så helt plötsligt stod vi utan häst, för första gången på många, många år.

img_4475

IMG_2989

 

 

 

 

 

 

Eftersom man blir rätt passiv och lat när man inte har häst så försökte jag träna en del, och även ta en del promenader. I början av november skulle jag ta en promenad längs strandremsan inne i stan. Hinner inte ens 100 m innan ena foten tappar fästet totalt och benen går ner i spagat. Mina muskler klarar tyvärr inte alls av att gå ner i spagat, vilket innebar att en muskel på baksidan av låret släppte från sitt fäste.

img_4941Det gör ungefär lika ont som man kan tänka sig. Eller tusen gånger värre. 2 månader senare så är jag fortfarande mycket svagare i det benet och är ännu inte helt smärtfri.

Så på pappret borde 2016 ha varit mitt sämsta år hittills. Men har det verkligen varit det?

Nej, 2016 har också varit fullt av glädje och tacksamhet. Familjen mår bra. Vi uppskattar och värdesätter varandras sällskap. Döttrarna börjar hitta sin plats i livet. Jag har fantastiska vänner. Jag har njutit av livet, varit på många konserter, umgåtts med några av mina syskon och deras familjer, ätit massor av god mat, rest till Prag, haft fest, varit på bra kurser, gjort massor av bra saker på jobbet, haft underbara stunder på hästryggen, tränat fler gånger än jag någonsin gjort tidigare trots att kroppen varit så sliten. Jag har åkt båt, badat, ätit många ostkrokar och lyssnat på massor av musik på ohälsosamt hög volym.

2016 avslutades med en ny bekantskap:

img_5354

som förhoppningsvis ska bli min vän under många år framöver. Nu åker jag till stallet istället för att ta promenader. Det är lugnast så.

2017 ska förhoppningsvis gå i hälsans tecken istället. Det är dags för det nu!

118977

 

The circle of life

Idag har jag undersökt en 3 veckor gammal baby, och sen varit på hembesök till en äldre dam och planerat för att hon ska få sluta sina dagar i hemmet. Det är en ganska häftig upplevelse att få vara med både i början och slutet, och ibland tänker jag att jag har världens bästa jobb! Men nu ska jag vara ledig några dagar, och det är rätt bra det också!

Vad har hänt sen sist?

Bloggen har tagit det lite lugnt under hösten. Och kanske ska jag nu skriva en massa långa förklaringar om varför, och lova bot och bättring, för det har jag sett andra bloggare göra. Så här kommer det:

Jag har inte haft lust att blogga. Fler inlägg kommer om jag har lust. Och just nu har jag det, men vi får se hur länge det håller i sig.

Det har hänt rätt många grejer sedan sist:

Frodo, som var halt under sommaren, visade sig ha en fraktur i sitt ena bakknä, med uttalade förändringar i mjukdelarna runt leden. Rehabträning hjälpte inte ett skvatt, så till slut fanns det inget annat att göra än att låta honom somna in. Älskade häst, vad jag är glad att du fick finnas i mitt liv de här åren!

img_4475

Nu springer han nog med Sally på de evigt gröna ängarna. Fast Sally lär ju vara fullt upptagen med att vallas runt av Ella, så jag vet inte riktigt vad Frodo fick för roll i den trion, men han löste det nog på något sätt.

1044635_10200490879454305_1140650344_n

084

 

Linghon har flyttat till Amanda i Gnarp. Jag red henne lite under sommaren och hösten, men hon är lite för grön och outbildad för mig. Så när varken Emily eller Ida längre ville ha häst på heltid så sålde vi henne. Jag tror att Amanda och Linghon är en perfect match. Amanda lägger upp en del bilder och filmer, och de verkar trivas jättebra med varandra!

IMG_2396

Jag drog sönder en muskel på baksidan av låret.

img_5013

Vi åkte till Prag.

img_5090

Och sen hände massor av andra saker, eller kanske inte så mycket alls.

100 träningspass!

Ett av mina träningsmål för året var att genomföra 100 pass. Enbart ombytta aktiviteter har räknats, tex en joggingtur, ett styrketräningspass eller ett yogapass. Ingen ridning, inga promenader och sånt.

Idag är det den första oktober. Och idag gjorde jag mitt 100:e träningspass för året. Ett ganska mesigt och lugnt pass på nya, fina Tenton på ÖK blev det.

img_4736

Visst betyder det att jag kan ligga i soffan resten av året och äta ostkrokar?

img_2654Ett annat av mina träningsmål för året var att klara av att göra en chin eller pull up. Ostkrokarna kommer säkert att göra susen för det träningsmålet!

 

Oh no

Jag promenerade hem från Emily efter firandet, för Tomas skulle handla och greja. Och när man går så måste man förstås ha på Pokémon Go, för annars är det ingen idé att gå. Och så kan man ju lika gärna sätta på en incense, som lockar till sig Pokémon.

Efter 10 sekunder så dyker den här upp:

img_4540

och alla ni som spelar vet hur lätta de är att få tag i! Det här var första gången som jag såg en.

Efter ett antal hallon och ultrabollar så sa han hejdå och sprang vidare. Vilken besvikelse.

26 år

Idag fyller världens bästa Emily 26 år!

img_4534

img_4539

Det firades genom att hon bjöd på smörgåstårta och tårta. Och så fick hon paket förstås!

img_4536Här i en jättefin poncho som hon fick av sin moster.

img_4538

och så fick hon lite klättergrejer.

En trevlig kväll var det, även om det ibland kan vara lite hopplöst att samla familjen mellan alla möten, stallfix, jobb och festliga aktiviteter. Men om man umgås lite i skift så funkar det.